ibland känns det som att man verkligen bara skulle vilja lägga sig ner och gråta i en evighet. när man tänker tillbaka på gamla minnen och saker man varit med om så kan det kännas så jävla tungt. man tänker att det var mycket lättare då. men samtidigt vet man ju att det kändes ungefär likadant då. fast annorlunda. fast likadant. man längtade efter någonting då också. man saknade någonting då också. men nu när man tänker tillbaka, eller när man tittar på foton, så ser man bara det som var roligt och bra. och när man ser vänner man umgicks med då, som man knappt hälsar på nu, känns det verkligen tomt. det är konstigt det där med att man "byter" vänner. att en människa som för bara några år sen var ens bästa vän, ens halva jag (trodde man då), bara kan försvinna sådär. utan att det egentligen känns sådär jättehårt. för man trodde ju verkligen då att man aldrig skulle kunna hitta någon lika bra vän som henne. att man alltid skulle vara vänner. och nu när man inte är vänner längre, man vet ingenting om varandra längre, ja då känns det ändå inte så värst konstigt. det är bara när man tänker på det som det känns lite underligt. folk som man stått så förbannat nära som man numera bara säger att man är "bekant" med!? tur att man skaffar nya vänner iallafall. det är väl därför de andra försvinner - de blir ersatta med nya bekantskaper, nya vänner.

och vad ska man göra för att bli verkligt nöjd med livet?
eller nöjd.. fel ordval kanske. jag är nöjd med livet nu.
men tänk om jag vill ha mer än så.
tänk om jag vill vara mer än "nöjd".