alltså herregud..
hur mycket ska människan utsättas för egentligen?
och vart går gränsen för att man inte klarar mer?
den är tunn som fan men visst finns den där. tillslut tar man inte mer.
jag hoppas för guds skull att jag aldrig når den gränsen.

och den där jäkla kärleken då. den är inte bättre.
jag kan inte hitta ett enda exempel i min hjärna,
inte ett exempel på en "kärlekshistoria" där de iblandade inte förlorat någonting.
man förlorar fan alltid någonting på att vara kär.
är det inte bästa vännen eller mamman så är det ens egen värdighet eller självkänsla.
kanske är det pengar, kanske är det en sko. haha vad vet jag? men man förlorar alltid någonting.
fast fan vad man kan vinna också. man vinner ju någonting också helt klart..
men vinner man eller förlorar man mest? är det man vinner mer värt än det man förlorar?
och ska man veta när det har gått för långt. när man förlorat eller vunnit för mycket?
ska man dra sig ur som i "vanliga" spel när man är på topp?
för kärlek är fan också ett spel. men man vet aldrig riktigt vilka regler som gäller.
och om reglerna, som egentligen ingen vet om, bryts.. vad gör man då?
spelar man vidare utan att låtsas om fusket eller avbryter man spelet och börjar om?
eller slutar man bara att spela..


alltså vad gör jag? haha nu skrattar jag åt mig själv. jag kommer ingenstans med det här och jag borde sova.
men livet är fan för kort för att sova bort. det känns iallafall så ibland. haha shit Linnea


nej nu jävlar. tre lediga veckor. nu kör vi järnet.
peppa Tranås i mitt <3